Hollywood is a place...

Jag ska snart sticka till jobbet.
sen i allt som vanligt.
fast jag kommer alltid i tid.

Men jag öppnade frysen för att ta ut mackor.
hela frysen var full av snö?!jag fattar inte sånt, så jag får ringa mamma senare idag.
Men jag fick en känsla då.
hur det var förut.
När jag gick i skolan och bodde hemma. då hade jag även då alltid bråttom på morgonen,
så mamma eller pappa, vem som nu var uppe med lillebror, brukade alltid göra en kopp te och en
smörgås till mig som jag halvhjärtat åt upp medan jag sminkade mig.
sen kom alltid mamma och sa "har du fika pengar?" och lämnade nån slant på byrån i hallen.
och man sa hejdå till någon varje morgon.
nu får jag göra min egen frukost, vilket jag nästan aldrig hinner, med grejer som nästan inte är ätbara längre
för att jag öppnar kylskåpet för sällan, och det värsta av allt: det finns ingen man kan ropa hejdå till.
och inte heller svarar någon när man ropar "hallå!" när man kommer hem.

men det var i alla fall just det som slog mig.
ensamheten.

hur kan man känna sig ensam, fast man egentligen inte är det?


anyways. nu ska jag till jobbet och glömma bort alla konstiga tankar jag har.